Showing posts with label Tonår. Show all posts
Showing posts with label Tonår. Show all posts

Tuesday, March 14, 2006

QX diaries - ABC


Vi hade en ABC-vecka i åttan och åkte till Atlas Copco för att titta på borrmaskiner.
På Atlas Copco fanns det en lufttrycksborr och den borrade tydligen som faan.
Han som visade upp den var mycket stolt och hade valt att spara den till sist.

Nu ska vi åka på studiebesök och titta på lokaler.

Monday, May 23, 2005

QX Diaries - Att välja strider


Man ska välja sina strider.
Vissa ska man gå ifrån, andra måste man liksom kämpa sig igenom.


Så kom älskade kusinen ut för sin pappa. Stora stygga pappan.
Han tog det inte. Nu vill han inte ha så mycket med henne att göra, ska inte ställa upp på samma vis. Mamman ringer och säger till henne att, "Se nu vad du har gjort. Pappa sitter här och gråter!".

När hon var liten "separerade" hennes föräldrar för en stund, allt var rätt turbulent och mormor brukar berätta för mig hur kusinen slets mellan mamman och pappan, bodde hos mormor - skulle hem. Men vart? "O, mormor jag vet inte vad jag ska?" sa hon och grät.
Vem ringde då till mamman och pappan och sa åt dom att "vafan håller ni på med... ser ni inte vad ni gör. Hon sitter här och gråter!"
Ingen.

Jag rymde hemifrån när jag var 17. En vecka senare satt vi på SOC hela familjen. Skulle disskutera igenom varför allt blivit så knasigt. Min pappa var jättearg. Ställde ultimatum och sa "Kommer hon inte med oss hem idag så tar jag livet av mig!" Jag var på väg att åka hem när han sa så, jag ville ju inte att han skulle ta livet av sig. Tok heller.
Samtidigt var ju poängen med hela grejen att bryta sig loss, visa dom att jag inte var en bejby längre.
Jag kan själv!

Så jag åkte inte hem, då skulle han ju ha vunnit igen. Och min kvalificerade gissning var att det var ett löst hot. Desperation. Han hade ju dessutom mamma. Jag kände mig rätt så ensam i världen.
Hade jag åkt hem så skulle ju allt slit som varit den veckan med att bo under broarna, livet i en liten väska, sova hos olika kompisar också ha varit förgäves.
Jag kunde inte bara ge mig.

Till slut löste sig det hela, tre månader senare flyttade jag hem, poängen var gjord och utan den hade vi inte varit där vi är idag. 3 vuxna männsikor med samma efternamn. Där man får tycka olika och vara som man är, vi hör ihop och stöttar varandra oavsett. Sen att vi alla är lite idioter lite till mans sådär, ibland.. tjaa.. vad spelar det för roll, på det stora hela?
Det är det fina med en bra familj.

Jag ringde till min pappa och förklarade läget igår, med kusinen. Hon har oss, "Ja och det ska hon veta, att hit får hon alltid komma, hon är alltid välkommen".
Han trodde också att det skulle lösa sig. Att morbror skulle ta sitt förnuft till fånga och allt skulle lösa sig till slut. "Det kan du hälsa henne."
"Ja, det ska jag".

Thursday, April 21, 2005

QX Diaries - Den där Johnny!


Den där Johnny...

I ett avsnitt av 21 Jump Street spelade Johnny en undercover-ligist som satt på kåken. Hans uppdrag var att infiltrera det tuffaste gänget, för att sedan kunna sätta dit dom för allehanda olagliheter. För att få respekt och sedermera bli medlem av gänget var han tvungen att göra diverse hemska saker.
Han slog en annan kille med hammare. Hårt.
Sen sprang han ner i källaren och grät.

Johnny gråter tyst. Inte sådär skrik-hulkandes som Brad P. Nej, Johnny den typen som lider i tysthet.
Och jag var 14 och jag satt hemma i min säng och grät med Johnny. Jag tror till och med att jag hade avsnittet bandat och därför grät flera gånger.
Jag förstod mig på honom.
Sedan var han fantastiskt vacker.

På bildlektionerna skulle vi rita av foton: dela upp fotot och ett annat vitt papper i rutor, måla av ruta för ruta.
Jag ritade av Johnny och tyckte inte jag var det minsta sjuk.
Det tycker jag inte nu heller. Det där är bara saker som vissa tjejer gör i en viss ålder.

Så försvann han och vi trodde nog alla att den där Johnny varit en dagslända.

Men sen... efter några år:
Edward så skör.
Och Gilbert... Gilbert Grape.
Man ville rädda dom båda.
(Och man ville lappa till Leonardo DiCaprio.)

När jag började jobba på mitt första riktiga arbete delade jag rum med S i ett par år. Vi hann prata om det mesta. Moral. Länder. Killar.
Hon hade den mest märkliga smak. Indianer, manly-men med långt hår. Nästan Fabio.
Vi hade ingen som helst gemensam grund ända tills H&M körde igång med sin kampanj och hon en morgon sa "Du, den där Johnny...".
Efter det blev vi bättre vänner.

Sedan dess har jag till och från (och delvis i brist på andra samtalsämnen) försökt hitta bevis för att oavsett vilken smak man har förövrigt, så kan alla enas om att Johnny minsann är en stilig karl.
Den verkar stämma.

Mina manliga vänner erkänner numera att "Jo, den där Johnny är riktigt talangfull". Dom misstänker att om 20-30 år kommer man se tillbaka på Johnny som en av vår tids stora skådespelare. Faktiskt underskattad. (Johnny är bättre än Brad - Brad aldrig har lyckats hålla upp en film själv. Och nu pratar vi genren hunkar-som-ändå-kan-skådespela, eftersom alla vet att Gene H. är den mest komplette hollywoodskådisen - vilket förvisso är en helt annan disskusion.)
"Marlon den store" sa att Johnny var den skådespelare han trodde skulle fylla hans skor.
Det hade jag ärligen inte en tanke på när jag satt i min säng som 14-åring och bölade.

Tuesday, March 15, 2005

QX Diaries - Carpe Diem

O CAPTAIN! My Captain! Our fearful trip is done;
The ship has weather'd every rack, the prize we sought is won;
The port is near, the bells I hear, the people all exulting.
While follow eyes the steady keel, the vessel grim and daring:
But O heart! Heart! Heart!
O the bleeding drops of red,
Where on the deck my Captain lies,
Fallen cold and dead.

- Walter Wittman -



Igår köpte jag ett IKEA-kök för 17 000:-.

Man säger att man ska leva var dag som om det vore ens sista.
Hade igår varit min sista hade den varit en helt ok dag. Flaggan i topp. Carpe diem. Det var ju det jag lärde mig av att se "Döda poeters sällskap".

Men skiten ska ju upp också, man måste ha framförhållning.
Rom byggdes inte på en dag.

När man tänker efter är det faktiskt väldigt få saker som görs på en dag.

Hur mycket prestationsångest fick man inte av den där jävla filmen?
Fuck carpe diem.

Thursday, January 27, 2005

QX Diaries - I'm Blue

Jaha.. så var man blåhårig!

Anna färgade håret blått när vi gick i sjuan.
En snubbe i nian påpekade då högt och ljudligt: "Vissa blir gråhåriga, andra blir blåhåriga!"

Jag tyckte det var lite lustigt sagt vid tillfället.

Friday, June 4, 2004

QX diaries - Nostalgi-tripp!

Jag har en stor rosa kartong med memerobilia.. tog fram den igår.
Hittade och gick igenom gamla dagböcker..

Ok, det här med dagboksköret har verkligen gått i vågor genom åren. första anteckningen är från julen 84.. rätt mallig, med fattigt vokabulär samt svår dyselexi (vilket är förlåtligt för en etta-gluttare) så plitade jag ner något om att det var "jete-rolikt" att det var jul.
Annan dagbok.. Högstadiet!

En arbetskamrat har en son i tonåren, han lirar i ett band, han e 15, han tycker att bandet är bra! "Vi lirar exprimentel punk" säger han stolt, coolt, självsäkert. I nästa sekund står han framför spegeln och har ångest över nån finne som gör att han inte kan kliva utanför dörren idag.
Så var det
...Det fanns en tidning som hette OSA när jag var en något äldre tonåring. Genom den kunde man sommaren för 10 år sedan skriva ett brev till sig själv om 10 år. Därmed kommer jag alltså nu i sommar att få ett brev från mig själv som 17-18 åring.
Jag minns inte vad jag skrev, men ändå. Spontant kommer jag nog att vilja svarar något. Annat: När börjar "så funkar det" igen?
Jag undrar varför man kallar finnar för finnar (alltså acne)? Men dom har väl redan spelat in alla avsnitt dom ska köra antar jag.