"Igby Goes down"På instinkt köper jag filmen.
Jag brukar ALDRIG handla film jag inte sett och vet är av god kvalité. Men för ”Igby…” gör jag ett undantag. På magkänsla.
Jag blir kär i Igby. Han som går ner i filmen med samma namn.
Jag erkänner det, förbehållslöst. Jag faller som en fura för honom. Och då ska man veta att det inte alls är en lätt sak att erkänna eller göra.
Varför blir jag då kär i Ibgy?
Igby är:
Skarpsint, vild, upprorisk, ambivalent, oinskränkt, djärv, vemodig, kvick, arg, vetgirig och djupt olycklig.
Igby är fullkomligt underbart mänsklig så varför inte vara kär i Igby?
Jag ser inte den minsta anledning till det även om jag inte kan blunda för att kärleken medför en del svårigheter.
Dessa är:
– Igby är en påhittad karaktär i en film.
– Han är dessutom tio år yngre än mig, så vi skulle aldrig kunna diskutera gemensamma saker från barndomsåren.
– Utöver det bor han i Amerika, sist han sågs till. Jag bor i Sverige. Det är en ansenlig mängd mil mellan Sverige och Amerika, i synnerhet Kalifornien.
Vore det inte för alla dom skulle vi kunna ha en fantastisk relation.
Igby och jag.
Sedan inser jag att jag egentligen inte har något behov av en riktig relation till Igby.
Jag nöjer mig med att vara kär.
Det är tillräckligt härligt i sig.
-
Det var varmt, jag drack tre öl, åt två dajmglassar och såg Stevie Wonder på stadion 17/7.
Han sjöng ”jammin’”:
"Everyone’s feeling pretty
It’s hotter than July…"
X satt bredvid. Han var lätt för en gångs skull, det har han inte varit på länge.
Vi hade roligt. Han trummade med, dansade, busvisslade, lirade luftbas, sjöng fel i texten, men sjöng i alla fall.
Allt det där som han alltid brukar göra när vi går på konsert.
Stevie sa ”It’s getting late and I have to go”
Jag skrek: ”But it’s just a baby!”
Tänka att heta ”Under” i efternamn förresten.
Jag associerar ju genast till ”under” som i ett underverk. Fast man skulle minst lika gärna kunna översätta det till ”Undrande/Fundersam”.
Lyssnar mest på ”please don’t go” dessa dagar. Ändå är ”Joy inside my tears” så trevlig, om man väljer att förbise ”He’s misstra Know-it-all” med ett så skönt stick att man blir alldeles till sig i galoscherna och ”Superstition” med kanske världens bästa hook.
Sällan, väldigt sällan misslyckas dom.
Nu låter jag lite som Patrick Bateman, känns en aningens läskigt.
Men jag har bättre musiksmak än Bateman. ;-)
Posts
