1 låt: "West End Girls" - Pet Shop Boys
Plötsligt en dag kom pappa hem med en modern CD-spelare.
Dagen därpå åkte vi in till Expert på folkungagatan, för här skulle köpas CD-skivor som familjen sedan kunde spela i den nya apparaten.
Året var 87, jag var 11 och hade precis upptäckt att det fanns en hel värld utanför Pernilla Wahlgren, Herrey's och Lasse Holms Pizza-låt. Där fanns massor av andra finfina band, artister och låtar.
Dessutom var min kassett med A-ha:s "Hunting High & Low" sönderspelad, ska erkännas.
"Du får välja 2 skivor!" sa pappa till mig.
Jag stod länge vid skivstället. Mamma köpte Lars Roos "Örongodis 2", men jag ville vara försiktigare än så.
Vad var det nu jag ville ha? Vad låg på trackslistan?
Det här var en stor sak. Det fick absolut inte bli fel.
"Always On My Mind" och "What Have I Done To Deserve This?", Pet Shop Boys ville jag ha.
Och sen?... och sen?.. Samantha Fox "Touch Me".
Efter mycket möda och stort besvär bestämde jag mig för dom två.
Sen blev det fel i alla fall.
"Touch Me" var dålig (förrutom titelspåret som jag tyckte om ett tag).
Och Pet Shop-skivan var fel skiva. Jag hade köpt "Please" istället för den skivan som "Always On My Mind" och "What Have I Done To Deserve This?" ligger på .
Till en början tog jag hela skivköpet som ett rätt så stort personligt misslyckande.
Men "Please"-skivan växte ändå på mig.
Efter skolan brukade jag åka hem, äta varma ostmackor som jag gjorde i micron, drack O'boy och lyssnade på "Love Comes Quickly". (Fortfarande kan jag få tillbaka smakminnet av dom där jäkla mackorna när jag lyssnar på just den låten, vilket inte alltid är så skoj. Dom inte var särskilt goda).
Bäst av alla låtarna är ändå "West End Girls" på sitt för-trip-hoppiga/the streets-aktiga vis.
Än idag när den kommer på inser jag av hur kollosalt fantastisk den är, kanske för att i den uppsjö av glattig synth-pop som fanns och kom ut då så sticker den ut. Det har med den sorgliga undertonen att göra. Det har jag minsann amatör-analyserat mig fram till (som f.ö. inte lyckades återskapas förrän "Enjoy The Silence" kom, typ 10 år senare).
Tillägg: Jag har inte köpt skivan med "Always On My Mind" och "What Have I Done To Deserve This?" än.
Tillägg 2: "Touch Me" bli jättedramatisk om man sjunger texten på svenska.
Läser "31 låtar" av Nick Hornby. (varför just 31?)
Tydligen är poängen att det är meningslös att vara musiksnobb; sitta och namedroppa band, spår, artister som är RÄTT, bara för att man minsann är en sån där som kan det där med musik.
Det finns alldeles för lite bra musik för att har råd att vara kräsen.
Kanske har vår gode Nick en poäng.
Posts
