Oj .. jag kan inte förklara.
Sådär när pulsen går upp och det dunkar i hela bröstkorgen. Kryper i kroppen. Man andas ytligt och vet inte var man gör. Det snurrar.
Jag sa det till A-L igår. "Jag måste hela tiden passa mig för att inte engagera mig för mycket..."
Gränserna är så hårfina.
En dam sa idag: "Jo, jag förstår ju att du är bra och jag vore så enormt tacksam och hedrar om jag fick bara en halvtimme med dig."
Hur kan man tacka nej till sånt, fastän kroppen skriker efter lugn och ro? Kan man överhuvudtaget tacka nej?
Jo man kan.. och samtidigt tillfredställelsen av att vara bra på det man gör.
They love me. They trust me.
I'm fucking good.
Jävla smicker.
Mitt skrivbord är en katastrof.
Det är så här vi genier jobbar.
Vill sitta på skärgårdsrestaurangen i Lillsved, dricka lite vin, lyssna på jazz och titta på båtar.
Så långt gick det idag.
Jag gillar inte ens båtar.
Posts
