Funderar på om jag innerst inne är en dyselektiker. (eller hur faan det nu stavas!)Mamma är det och det märkte vi inte förrän hon var 46 år.
Hon brukade å sin sida alltid klaga på pappas bristfälliga stavning, den som mer lättvindligt förklaras av enbart 8 års skolgång och endast 3 lästa böcker under hela levnaden. (varav den ena är körkortsboken, i might ad.)
Jag stavar i vilket fall mer och mer som en kratta.
Lånade "Tystnadens historia" av Peter Englund på biblioteket. Talbok (eller rättare sagt talCD).
Jag har haft en smått avvaktande hållning till Peter. Tjocka böcker, krig och elände. Även om det är ett förhållandevis intressant ämne har just tjockleken skrämt mig. Missförstå mig nu rätt - jag lär mig gärna mer om krig och historia på ett trevligt och generellt plan. Men utbroderad detaljrikedom som hindrar min översikt är jag inte intresserad av.
Därför har jag hållit mig borta.
Nåväl "Tysnadens historia" verkade annorlunda, mindre krig plus formatet att nån annan "läser" den för mig. Då slipper ju jag (som ju ändå är dyslektiker och säkert har svårt med läsförståelsen).
Kröp till sängs vid halv-ett, började lyssna och det var riktigt spännande. Kuriosa om olika företeélser. Inte krig.
Tandborstar.
Gem.
Errol Flynn och det moderna begärets historia.
Låg där och kunde inte somna.
Till skillnad från andra sömnlösa nätter var denna gång behaglig. Intressant. Lärorik.
Posts
