Monday, May 23, 2005

QX Diaries - Att välja strider


Man ska välja sina strider.
Vissa ska man gå ifrån, andra måste man liksom kämpa sig igenom.


Så kom älskade kusinen ut för sin pappa. Stora stygga pappan.
Han tog det inte. Nu vill han inte ha så mycket med henne att göra, ska inte ställa upp på samma vis. Mamman ringer och säger till henne att, "Se nu vad du har gjort. Pappa sitter här och gråter!".

När hon var liten "separerade" hennes föräldrar för en stund, allt var rätt turbulent och mormor brukar berätta för mig hur kusinen slets mellan mamman och pappan, bodde hos mormor - skulle hem. Men vart? "O, mormor jag vet inte vad jag ska?" sa hon och grät.
Vem ringde då till mamman och pappan och sa åt dom att "vafan håller ni på med... ser ni inte vad ni gör. Hon sitter här och gråter!"
Ingen.

Jag rymde hemifrån när jag var 17. En vecka senare satt vi på SOC hela familjen. Skulle disskutera igenom varför allt blivit så knasigt. Min pappa var jättearg. Ställde ultimatum och sa "Kommer hon inte med oss hem idag så tar jag livet av mig!" Jag var på väg att åka hem när han sa så, jag ville ju inte att han skulle ta livet av sig. Tok heller.
Samtidigt var ju poängen med hela grejen att bryta sig loss, visa dom att jag inte var en bejby längre.
Jag kan själv!

Så jag åkte inte hem, då skulle han ju ha vunnit igen. Och min kvalificerade gissning var att det var ett löst hot. Desperation. Han hade ju dessutom mamma. Jag kände mig rätt så ensam i världen.
Hade jag åkt hem så skulle ju allt slit som varit den veckan med att bo under broarna, livet i en liten väska, sova hos olika kompisar också ha varit förgäves.
Jag kunde inte bara ge mig.

Till slut löste sig det hela, tre månader senare flyttade jag hem, poängen var gjord och utan den hade vi inte varit där vi är idag. 3 vuxna männsikor med samma efternamn. Där man får tycka olika och vara som man är, vi hör ihop och stöttar varandra oavsett. Sen att vi alla är lite idioter lite till mans sådär, ibland.. tjaa.. vad spelar det för roll, på det stora hela?
Det är det fina med en bra familj.

Jag ringde till min pappa och förklarade läget igår, med kusinen. Hon har oss, "Ja och det ska hon veta, att hit får hon alltid komma, hon är alltid välkommen".
Han trodde också att det skulle lösa sig. Att morbror skulle ta sitt förnuft till fånga och allt skulle lösa sig till slut. "Det kan du hälsa henne."
"Ja, det ska jag".