Jag omformulerade det dumma jag sa till dig på nyårsafton.
Jag sa som det var istället:
"Jag skulle sakna dig enormt mycket om du försvann".
Du strök mitt hår, la händerna om mitt ansikte och kysste mig då.
Sedan sa du att "ibland känns det självplågande att träffas".
Jag förstod så väl vad du menade.
Nu sitter jag här och har bestämt mig för att självplågeriet måste ta slut.
Det kan inte vara såhär.
*
På impuls övervägde jag både igår och idag att åka till ditt ställe, springa in där... och... och hämta dig.
Det vore drastiskt.
Romatiskt och lite sjukt.
Mobilen ringde fyra gånger under dagen.
Och varje gång blev jag besviken.
Klockan halv sju kom jag på att vi har ett ställe också.
Ett hak dit "vi" brukade gå.
Hur blir det med det nu?
När jag kom på det började jag nästan gråta.
Du förstår.
Jag saknar dig.
Jag saknar dig.
Jag saknar dig.
Precis som jag sa.
Sent, sent på natten gick lampan i badrummet sönder.
Till råga på allt.
Det kändes rätt så symboliskt.
Posts
