Hon var verkligen jätterar, tanten på svenska k:an.
"Jag vill inte vara med längre" sa jag.
"Neej oh.. vad synd, vi som inte vill bli av med dig" svarade hon och fick mig att känna mig lite speciell, som att svenska k:an verkligen behövde just mig. Kyrkfolk kan ju vara bra gulliga, vilket ger en dåligt samvete. ("Hej här ringer jag och är en hedning" - "Ja men vi förlåter dig, Gud gör så!" *leende*).
Men jag hade bestämt mig.
Jag bestämde mig egentligen redan för 10 år sedan. Jag har bara inte fått ändan ur ... förrän idag. För varför ska jag vara med?
Jag är inte kristen.
Jag ska inte gifta mig.
Döpa mig och konfirmerat mig har jag redan gjort - det var inte särskilt övertygande.
Det är bara döden kvar och jag skiter fullständigt i vad dom gör med mig då. Bara det INTE är nån prälle som står och basunerar ut hur fin människa jag var och hur bra jag har det nu när Gud har hämtat hem mig. Prällen känner garanterat inte mig.
Nej, bränn mig, sprid för vinden eller sänk mig i nybroviken.
Gå sen vidare till nån pub, dra ett par rövarhistorier, sjung, drick plenty of lager och ha det så jävla trevligt!
Help for Australia
4 years ago