Det är väldigt sött av honom att fixa med mina specialmackor. Hela gesten är urgullig.
Och jag har ett ställe där dom vet hur jag vill ha mina mackor gjorda.
Det gör mig lite lyckligare än jag hade varit annars.
Chokomilken däremot är det nåt fel på.
Den smakar bränt, gammalt maskinkaffe med ett uns choklad.
Den funkar inte längre.
Monica tittade förbi och jag sa just det till henne att det är något fel på den.
"Maskinen kanske måste rengöras?" föreslog hon.
Kanske har hon rätt, men jag sa att jag skulle ge den en chans till. Annars återkommer jag.
Var precis nere i rökrummet och samma mal som jag försökte få ut därifrån i fredags (men misslyckades - den blev så rädd och skygg) var kvar vid samma fönster som den försökte ta sig igenom då.
Ut i frihet.
Jag funderade över vad den kan tänkas tänka varje gång den försöker ta sig igenom rutan. Nåt måste den ju tänka!
Kom fram till ett par alternativ:
A) "Nurå, Nurå, nurå"
B) "Å hej å hå, å hej å hå"
C) "Fan, fan, fan"
Nej, jag tror den tänker:
"... And freedom, here I come!"
(Om och om igen)